Nu är de dags!

....att börja skriva lite här igen.
Har inte skrivit en rad här sen mamma somnade in... men nu känner jag att det är läge  igen!
Står åter inför en sjuukt jobbig situation i mitt liv troligtvis och eftersom jag suttit och läst gamla inlägg här och insett hur kul det är oftast och hur många "aha"upplevelser det blir så har jag bestämt mej för att fortsätta ;) Inte för att andra ska kunna läsa om mej utan enbart för min egen skull...

Nico och jag har haft ett par riktigt tuffa år "ihop"då vi bott på en varsin våning i huset..
Igår kom han hem efter att ha varit nere i Stockholm en vecka...på bl a jobbintervju.
Själv har jag gått här hemma och känt paniken kommit smygandes mer och mer, har verkligen TÄNKT mycket den här veckan...och har kommit fram till ett och annat...
A: att jag älskar honom
B: att han är min allra bästaste vän
C: att jag ABSOLUT INTE vill mista honom,
Jag vill att vi ska försöka få till vårt förhållande igen så som vi hade de förut...men är livrädd att det redan är för sent och att HAN inte vill de längre!
Så nu går jag omkring å har ont i magen och håller tummarna allt va jag kan...
Grejen är att vi är precis lika vrånga och långsinta båda två,jag lovade mej själv när jag flyttade upp att JAG skulle INTE ta första steget den här gången :-/ Men nu....drygt två år senare har jag gjort det iaf för nu har de här gått alldeles åt helvete för långt...måste ju finnas gränser.
Å nu kanske han försvinner ut ur mitt liv :-(
Men än har jag inte gett upp!!